sambal

Ditt första förhållande börjar med din mor,  hon bär, när och skyddar dig dina första 9 månader, sedan efter ett hav av smärta så kommer hon uppfostra, förhoppningsvis älska, skratta, leka, lära dig det mesta under dina första år i livet. Helt till nu så är ju allt frid och fröjd, men så kommer haken. Ditt förhållande med mamma tar slut, helt plötsligt står du på dina egna ben och mammas tjat börjar bli gammalt. För du anar det så går det längre och längre mellan besöken till ditt barndomshem. Endbart tar man extra kontakt när något extra händer i ens liv, aka giftemål, barnbarn osv.
Faktum är att nu berättar du inte längre allt för din mamma, hon som var din bästa vän. Vad hände?

Minns du din bästa barndomsvän? Den du lekte med i vått och torrt, delade hemlisar och sötaste killen i klassen. Vad hände med den vännen?

Minns du din första pojkvän/flickvän? De som kom efter? Du måste ju ha älskat alla dessa personer då du har öppnat dig inför dem, visat din styrka och dina svagheter. Vad hände med dem? ALLA försvann, de flesta av dessa har du ingen kontakt med idag. Varför?

Vad är vitsen med ett förhållande då? Både med partner eller vänner. Tillit, förståelse, gemenskap osv, men någon gpng under vägen som kommer det alltid att ta slut, så varför ska man överhuvud taget försöka? Jag menar, runt nästa hörn kommer du träffa en annan, mer intressant person att vara med, och jag som en gång var din bästa vän, är helt plötsligt....annorlunda och bara där.

Konklusion, det finns inga variga förhållanden, de som menar det försöker hålla fast i något som inte existerar, men som vi verkligen vill ha. Även om det gör ont så gör vi det igen, igen, igen och igen.