sambal

När jag läser andras bloggar (då speciellt tjejers) så blir jag förundrad över sättet de skriver om sina förhållanden/pojkvänner. Att livet är förutbestämt och att efter 2 veckor så älskar de varandra så mycket så man är redan redo för giftemål/barn/villa/volvo osv, men kruxet är bara att respektive oftast bor hos sina föräldrar! Ursäkta mig, men om man inte KÄNNER sin partner så kan man inte ÄLSKA han/hon men självklart kan man vara upp över öronen FÖRÄLSKAD men det är 2 helt olika saker.

Inget fel på det men ibland kan man få en liten blick av kisse som säger "varför skriver inte du så om mig?"

Varför gör jag inte det då? För jag är väl kär, är jag inte det? Är det fel på mig om jag inte SKRIKER ut vad jag känner om honom? Jag är varken romantiker eller cyniker, jag bara är.
Delar en ting med mina systrar och det är att om vi tycker om någon så visar vi det ofta genom att retas (sådär ni vet som man gjorde på skolgården) och ju mer vi retas med personen i fråga desto mer gillar vi dem.
Inte för att detta är den bästa trösten för Kisse, men vad ska man göra? Klart jag kan ju spela ett spel och LÅTSAS vara så himlastormande kär.

Ja, jag är kär, men det behåller jag inom lägenhetens väggar och anser att det är en privat företelse, så länge min kisse vet vad jag tycker om honom så är det fint.

Alla som visar sin kärlek ska inte sluta med det, jag är bara facinerad över fenomenet.

Håller ni med? Vet om kanske en som kommer att göra det.